Glendronach Distillery

Glendronach räknas till Highlands, men ligger nära gränsen till Speyside, några mil nordväst om Aberdeen. Glendronach är ett av Skottlands vackraste destillerier. Det ligger i ”Castle County” och byggnaderna är nästan slottslika där de tronar omgivna av betande kor och får alldeles inpå knuten. Destilleribyggnaderna är uppförda i sten och har lysande röda dörrar vilket förstärker atmosfären på destillerigården. Glendronach är ett av Skottlands intressantare destillerier, och en av få whiskysorter som numera är ganska lätta att känna igen. Glendronach har nämligen klivit fram som den sherrylagrade whiskyns främsta företrädare.

Historia

Glendronach är ett mycket gammalt destilleri. Ingen vet egentligen när det för första gången destillerades whisky på det lilla gårdsdestilleriet vid Boynsmill, dess ursprung förirrar sig långt bort i smugglarhistorien. Enligt whiskylitteraturen grundades Glendronach av James Allardice 1826. Detta årtal anger dock bara det år när man slutade med lönnbränning och gick över till den lagliga sidan. Verksamheten var gammal redan då. När James Allardice övertalades att ta ut licens var han en av de första i trakten som föll till föga inför myndigheternas strävan att förmå destillatörerna att rätta in sig i ledet och börja betala skatt.

James Allardice hade ärvt godset Boynsmill i Forgue. Han var en entreprenör av rang och gav sig tidigt in i affärer. Han bodde i Cobairdy där han var känd för sin extravaganta stil och iögonfallande vanor. Han titulerade sig som The Lord of Cobairdy, men alla kallade honom Cobbie. Tillsammans med några farmare i trakten brukade man träffas på Boynsmill där en liten spritpanna puttrade hemtrevligt i ett skjul.

Vid den här tiden brändes det whisky lite varstans i högländerna. I de flesta fall för husbehov. Några sålde till grannar och folk som kom förbi, medan andra tog chansen att tjäna mer pengar och sökte sig mot större marknader, som till sjömanskrogarna nere i Aberdeen. Från Boynsmill var det inte mer än några timmars ritt ner till hamnstaden där skepp från hela världen ankrade upp och törstiga sjömän fyllde krogar och värdshus. Det var en orolig tid. I början av 1800-talet hade kung och krona fått upp ögonen för whiskytillverkningen och insett att sådant ofog måste beskattas. Det kurade skattefogdar i buskarna lite varstans i trakten. Det retade stolta skotska hedersmän till ursinne. På sina håll gjorde man vad man kunde för att ge fogdarna ett välförtjänt kok stryk och Cobbie misstyckte säkerligen inte till detta. Vid mitten av 1820-talet spände kung och krona musklerna ytterligare och ridande militär började eskortera skatteinspektörerna på stigarna i trakten.

Men Cobbie var inte bara en stolt skotte som såg med misstro på skattelagar och statstjänstemän, han var en smart affärsman också. Det var onekligen opraktiskt att i lyktors sken tvingas rida ner till Aberdeen under regniga nätter för att i lönn försöka sälja ett fat eller två till en sjökapten eller någon mindre nogräknad krögare. Det var kallt och besvärligt och till och med farligt, och vem vet om man skulle mötas av militär bakom nästa krök. Då kunde man glömma tunnan på vagnen och kanske till och med livhanken.

Cobbie var bekant med the Fifth Duke of Gordon, som i allra högsta grad var inblandad i den lagtext som 1823 cementerade grunden för hela den lagliga whiskyindustrin i Skottland. Den adlige vännen var svårt förtjust i Cobbies whisky och man kan förmoda att de båda hade allvarliga samtal kring nyttan av att betala skatt. Cobbie övertygades om att det kanske inte var en så dum idé i synnerhet som lorden lovade att ta honom med till London för att introducera hans whisky där den hörde hemma, och då syftade han inte på sjömanskrogarna i Aberdeen.

Efter mycket vånda gick Cobbie med på att betala den där förhatliga spritskatten och grundade ett lagligt destilleri. Man gav det ett vackert namn och döpte det efter de täta björnbärssnåren vid källan där de tog sitt vatten, Dronach Burn. Några månader senare, i början av 1826, destillerades den första whiskyn vid skattepliktiga Glendronach.

Glendronach introducerades precis som Duke of Gordon hade utlovat i London,  där whiskyn blev mycket framgångsrik, men mest lycka gjorde den i närbelägna Aberdeen och i de stora städerna i södra Skottland. Cobbie använde sig av en mycket speciell marknadsföring. Han övertalade de många prostituerade i städerna att ständigt fråga efter Glendronach på barerna där de erbjöd sina tjänster. Resultatet lät inte vänta på sig. Varje sjömanskrog med rang hade snart ett fat Glendronach bakom disken.

Efter några år blev det meningsskiljaktigheter i gruppen kring Allardice och destilleriet såldes. Det blev en orolig tid med många ägarbyten. Det skulle dröja ända till 1960 då blandningsföretaget Teacher’s förvärvade Glendronach innan det blev luft under vingarna. Antalet pannor utökades från två till fyra. Ett problem var dock att Glendronach var så ålderdomligt. Destilleriet var allt annat än kostnadseffektivt, man mältade sitt eget korn på öppna golv, vilket var personalkrävande och kostsamt, likaså eldades pannorna med öppna koleldar vilket ur flera hänseenden var kostsamt och besvärligt. 1996 gick det inte längre och Glendronach lades i malpåse. Därmed släcktes de sista direkteldade pannorna i den skotska whiskyhistorien.

Där och då trodde många att Glendronach aldrig skulle öppnas igen, men 2005 förvärvades det nedlagda destilleriet av ägarbolaget bakom Chivas som ersatte den ålderdomliga direkteldningen med ånga och satte destilleriet on stream igen. 2008 slog det ner som en bomb när Glendronach överraskande köptes av Intra Trading, ägarbolaget bakom Benriach, med Billy Walker i spetsen. De tog omgående över driften och gjorde destilleriets sherrylagringar kända över hela världen.

Under Billy Walkers ledning förvandlades Glendronach till ett näst intill renodlat sherryhus. Man lanserade en stor mängd riktigt tunga och smakrika sherrylagringar och whiskypubliken älskade det. Intra Trading och Billy Walker drev destilleriet fram till 2016 då amerikanska spritjätten Brown Forman, ägarbolaget bakom Jack Daniels, förvärvade destilleriet för en nätt summa av 285 miljoner pund.

Whiskyn

Under Brown Formans regim har whiskyblendern Rachel Berry fortsatt med den sherryprofilering som Billy Walker inledde. Ingen annat destilleri i Skottland är lika konsekventa med tunga sherrybuteljeringar som Glendronach. Man gör även annan whisky, men husstilen är riktigt mörk och fruktig sherrywhisky. Man lagrar på fat med olika sherrytyper, men i huvudsak Oloroso och PX.